Sodakalkglas brukar kallas silikatglas, dess huvudkomponent är kiseldioxid (SiO2), och innehåller även en viss mängd natriumoxid (Na2O) och kalciumoxid (CaO) och några andra hjälpingredienser. Eftersom den innehåller natriumoxid och kalciumoxid är dess värmeutvidgningskoefficient liten, så den har god värmechockbeständighet; Samtidigt har sodakalkglas mycket god ljustransmission och kemisk stabilitet, så det används vid produktion av kemiska instrument, optiska instrument, medicinska apparater och andra aspekter har ett brett spektrum av tillämpningar.
Huvudkomponenterna i glas med hög borosilikathalt är kiseloxid (SiO2) och boroxid (B2O3), och innehåller även några andra hjälpkomponenter. Jämfört med soda-kalkglas har högt borosilikatglas en mindre termisk expansionskoefficient, så det har bättre värmebeständighet och termisk chockbeständighet; dessutom har högt borosilikatglas bättre mekaniska egenskaper och kemisk stabilitet, och är mer transparent och strålningsbeständigt. Därför används det i stor utsträckning inom kärnkraftsindustrin, optoelektronisk teknik, halvledarindustrin och andra områden.
Även om både soda-kalkglas och borosilikatglas är oorganiska amorfa material, ligger skillnaden i deras kemiska sammansättning och egenskaper. Sodakalkglas är lämpligt för tillfällen som kräver kemisk stabilitet och ljusgenomsläpplighet, medan högborosilikatglas är mer lämpligt för tillfällen som kräver hög värmebeständighet och strålningsbeständighet.
